utveckling.
idag galopperade vi i skogen, mina djur och jag.
jag red på Goliat och Kejsi sprang bredvid.
eftersom att traven går så pass bra, utan galen hund som hetsar i gång galen häst.
så tänkte jag att det var dax att gå vidare, öka farten ytterligare.
vi har galopperat förut, mer eller mindre okontrolerat,
men idag. visserligen hoppade Kejsi som en känguru, men på sidan av Goliat utan att klättra på mitt ben.
flera gånger provade jag och det fungerade varje gång.
de är ganska duktiga på att trigga igång varandra,
men trots att jag bara red i grimma kändes det aldrig som att jag inte hade koll.
på vägen hem sen mötte vi bilar, en annan hund, kvinna med cykel och barn med sparkcykel.
helt utan problem, Goliat luffsa på och Kejsi gick så fint på hans insida.
jag tänkte på det, sen när vi gick hem från stallet vilken resa det har blivit.
den är långt ifrån klar, äl aldrig bli heller, men vi har kommit mycket längre än jag trodde.
första veckan med Kejsi kändes det som att jag inte alls skulle klara av det här med hunderiet.
Hampus kan intyga, då det blev tusen sms och hundra telefonsamtal om mina miljoner frågor.
nu då, ungefär fem månader senare måste jag faktiskt erkänna att jag är lite stolt över mig själv.
utan tidigare erfarenhet har jag faktiskt lyckas med att ha med henne på det som jag tycker är roligast.
bara en sån grej att jag vågat prova.
Kejsi som aldrig tidigare varit med ut och ridit har gjort fantastiska framsteg.
hon följer Goliat så fin och lyssnar på vad jag säger.
Goliat då, även han har utvecklats. att han var skeptisk till Kejsi i början var det ingen
tvekan om. jag kände mig ganska misslyckad som blanda in en tonåring i vår flock,
men nu får jag faktiskt känslan av att han tycker det är ganska roligt.
han har stenkoll på henne, hon kan vara flamsig lite väl nära hans hovar ibland,
men han stannar, eller kliver åt sidan.
och det är väl inte för intet han spetsar öronen lite extra om hon drar iväg i skogen och han hänger på.
mentalt är det så upplyftande varje gång vi tillsammans lyckas med något alla tre.
självklart är det utvecklingen vi gjort tillsammans som ska värderas högst.
hade vi inte roligt skulle det aldrig gå, det tror jag inte.
även om de inte hördes ifrån de där fyrbentingarna,
kan jag nästan garantera att de också skrattade när vi busa i skogen idag.
jag red på Goliat och Kejsi sprang bredvid.
eftersom att traven går så pass bra, utan galen hund som hetsar i gång galen häst.
så tänkte jag att det var dax att gå vidare, öka farten ytterligare.
vi har galopperat förut, mer eller mindre okontrolerat,
men idag. visserligen hoppade Kejsi som en känguru, men på sidan av Goliat utan att klättra på mitt ben.
flera gånger provade jag och det fungerade varje gång.
de är ganska duktiga på att trigga igång varandra,
men trots att jag bara red i grimma kändes det aldrig som att jag inte hade koll.
på vägen hem sen mötte vi bilar, en annan hund, kvinna med cykel och barn med sparkcykel.
helt utan problem, Goliat luffsa på och Kejsi gick så fint på hans insida.
jag tänkte på det, sen när vi gick hem från stallet vilken resa det har blivit.
den är långt ifrån klar, äl aldrig bli heller, men vi har kommit mycket längre än jag trodde.
första veckan med Kejsi kändes det som att jag inte alls skulle klara av det här med hunderiet.
Hampus kan intyga, då det blev tusen sms och hundra telefonsamtal om mina miljoner frågor.
nu då, ungefär fem månader senare måste jag faktiskt erkänna att jag är lite stolt över mig själv.
utan tidigare erfarenhet har jag faktiskt lyckas med att ha med henne på det som jag tycker är roligast.
bara en sån grej att jag vågat prova.
Kejsi som aldrig tidigare varit med ut och ridit har gjort fantastiska framsteg.
hon följer Goliat så fin och lyssnar på vad jag säger.
Goliat då, även han har utvecklats. att han var skeptisk till Kejsi i början var det ingen
tvekan om. jag kände mig ganska misslyckad som blanda in en tonåring i vår flock,
men nu får jag faktiskt känslan av att han tycker det är ganska roligt.
han har stenkoll på henne, hon kan vara flamsig lite väl nära hans hovar ibland,
men han stannar, eller kliver åt sidan.
och det är väl inte för intet han spetsar öronen lite extra om hon drar iväg i skogen och han hänger på.
mentalt är det så upplyftande varje gång vi tillsammans lyckas med något alla tre.
självklart är det utvecklingen vi gjort tillsammans som ska värderas högst.
hade vi inte roligt skulle det aldrig gå, det tror jag inte.
även om de inte hördes ifrån de där fyrbentingarna,
kan jag nästan garantera att de också skrattade när vi busa i skogen idag.
Kommentarer
Trackback
