Ett nytt jobb.
Kanske ett dåligt försök att börja blogga igen. Men, i och med mitt nya jobb som börjar om 11 dagar och alla tusen saker jag hunnit reflektera över under mina hittills sju lediga veckor är det hög tid att börja skriva igen. Jag skulle kunna börja med att publicera det brev jag skrev till Goliat på vad som skulle blivit hans tjugosjätte födelsedag, men jag ska låta bli. Jag är säker på att han har läst det och det är huvudsaken. Hans namn sitter ingraverat på en ring som pryder mitt högra ringfinger, hans vackra ansikte pryder ju min vänstra vrist. Ord kommer aldrig kunna beskriva vad han betyddde för mig. En del av migg hjärta dog och jag kan inte annat än att förevigt önska att han har det bra där han är.
Så, på torsdag nästa vecka börjar jag jobba. Ny skola, nya kollegor, nya elever, ny rektor. Nytt, nytt, nytt! Jag har tappat bort mitt välkomstbrev och aldrig känt mig så nervös över något som nu. När jag började i Södertälje var jag lika omogen som en grön banan. Kanske naiv och helt utan förväntningar. Nu har jag ju EN hel termins erfarenhet. (förstå min irroni) Den där rösten som försöker vara snäll mot all självkritik säger ju att jag inte behöver oroa mig. Alla har varit nya någon gång. Men min självkritik gnager i bröstet. Vad kan jag efter fem och ett halvt år? Jag har aldrig känt mig så osäker.
