rädslan som finns innan man vet vad som kan hända om kärleken spårar ur
Att kärleken till den egna nationen och viljan att befrämja dess intressen vid flera tillfällen i historien har vänts till hat och aggression mot andra nationer är ett beklagligt faktum. Att på dessa grunder avfärda alla former av nationalism och fosterlandskärlek är dock lika befängt som att avfärda den romantiska kärleken mellan två människor på basis av att den i vissa undantagsfall kan resultera i svartsjuka och svek som ibland slutar med våld.
eftermiddagen spenderades med ett försök att tolka SD syn på människan.
det där en del.
för mig känns det absurt, att kärleken till ett land jämförs med kärleken till en annan människa.
jag förstå att det är absurt att utrota kärlek av anledningen att de eventuellt kan bidra till våld.
men att jag känner så starkt för mitt land. att jag får utsätta någon annan för våld,
kanske till och med någon i samma nation, av anledning att skydda just nationen,
känns ännu mer absurt.
grejen med våld är i för sig också absurt.
det är kanske inte så konstigt att kärleken skrämmer,
när man nästa förutsätter att det kan sluta med svartsjuka och svek.
helt ärligt, det är synd att man är rädd för att det kan göra ont.
för rädsla är inte att lita på.
(så fick en liten text på Sverigedemokraternas hemsida mig att fundera på livet)
suck, på det. på mina tankar. och kanske är det som Hampus säger, jag är för hård.
