MariaCecilia

Håkan Hellström – Visa Vid Vindens Ängar

det är sorgligt att vissa människor inte kan glädjas åt andras lycka.
det är patetiskt att jag ens nämner det, att det liksom behövs någon form av uppfostran i moral.
det är faktiskt riktigt tragiskt att människor ibland måste yttra sig (anonymt) om något som stör dem.
eller kanske inte ens stör, de bara måste tala om att någon är ful och fet.
det bara ligger där på tungan och väntar på att få komma ut.
så, blupp så trillar det ut, ner på tangentbordet.
utan en tanke, jag hoppas verkligen att det är utan en tanke.
för finns det en tanke, en tanke att göra någon illa.
trampa på någon, stackas anonyms mamma och pappa.
vilket misslyckande. vem vill vara förälder till antingen någon som inte tänker sig för,
eller till någon som med flit försöker såra någon?
jag kan inte ens tycka synd om anonym längre, det är bara så himla löjligt.
det är lönlöst att försöka gräva någon form av grop som jag ska trilla ner i,
eller en kant som jag ska snava på.
jag kan med handen på hjärtat tala om att jag blir lite ledsen.
men att jag kliver över gropen, eller tar ett längre kliv för att missa kanten.
något i mig, jag tror det kallas självförtroede säger till mig att jag tycker om mitt liv för mycket.
så pass mycket att det inte ens är lönt att lägga energi på anonyma kommentarer.