en berättelse, en bekännelse
Snötyngda granar
Is täcker nu sjön där vi badade..
Kom håll min hand - Amy Dimond
Flickan i snön.
En ensam flicka går längs vägen. Det är sent. Stjärnorna glittrar och snön knarrar under hennes skor.
Hon ser frusen ut där hon går. Ingen vet vad hon egentligen tänker. De tror sig veta. De gissar att hon är ledsen, ensamma flickor brukar vara ledsna. Hon är inte ledsen. Fundersam. Hon är djup försjunken i sina tankar. På en helt annan plats en den frusna vägen. Flickan missar den mötande bilens vinkande passagerare. Hon märker inte ens mobilens febrila vibrerande i fickan. Hon kan inte sluta tänka på filmen. Hon kan inte släppa känslan som slog sig till ro i magen när eftertexten rullade. Den där obeskrivliga känslan av värbefinnande. En pojke som blir kär i en flicka. En flicka som blir kär i en pojke. Hur deras känslor växer fram. Hur de drömmer om varandra. Hur de tänker på varandra. Hur de tittar på varanda i smyg. Hur de försöker, men små små tecken få den andra att förstå att, jag är intresserad. Men inget händer. Precis som i verkligheten. Så som från ovan, ett tecken. En kyss under en stjärnklar himmel. Oslagbara. Flickans mobil vibrerar igen och igen och igen. Hon halkar till. Svär över att de aldrig sandar vägen. Plockar upp mobilen. Mamma undrar när hon kommer hem. Maten står på bordet. Hon vänder, känner att hon fryser. Känslan försvinner. Hon bli arg. Arg på verkligheten. Arg på orättvisor. Arg på manusförfattaren, som luras. Som ger alla tittare falska förhoppningar. Drömmar som kommer förbli drömmar. Det är mamma som ringer, det är pappa som kommer och hämtar, det är hennes bästa vän som lyssnar på bekymmer. Med dem är hon oslagbar. Det är inte som på filmen. Den finns ingen superkille. Så är det bara.
Is täcker nu sjön där vi badade..
Kom håll min hand - Amy Dimond
Flickan i snön.
En ensam flicka går längs vägen. Det är sent. Stjärnorna glittrar och snön knarrar under hennes skor.
Hon ser frusen ut där hon går. Ingen vet vad hon egentligen tänker. De tror sig veta. De gissar att hon är ledsen, ensamma flickor brukar vara ledsna. Hon är inte ledsen. Fundersam. Hon är djup försjunken i sina tankar. På en helt annan plats en den frusna vägen. Flickan missar den mötande bilens vinkande passagerare. Hon märker inte ens mobilens febrila vibrerande i fickan. Hon kan inte sluta tänka på filmen. Hon kan inte släppa känslan som slog sig till ro i magen när eftertexten rullade. Den där obeskrivliga känslan av värbefinnande. En pojke som blir kär i en flicka. En flicka som blir kär i en pojke. Hur deras känslor växer fram. Hur de drömmer om varandra. Hur de tänker på varandra. Hur de tittar på varanda i smyg. Hur de försöker, men små små tecken få den andra att förstå att, jag är intresserad. Men inget händer. Precis som i verkligheten. Så som från ovan, ett tecken. En kyss under en stjärnklar himmel. Oslagbara. Flickans mobil vibrerar igen och igen och igen. Hon halkar till. Svär över att de aldrig sandar vägen. Plockar upp mobilen. Mamma undrar när hon kommer hem. Maten står på bordet. Hon vänder, känner att hon fryser. Känslan försvinner. Hon bli arg. Arg på verkligheten. Arg på orättvisor. Arg på manusförfattaren, som luras. Som ger alla tittare falska förhoppningar. Drömmar som kommer förbli drömmar. Det är mamma som ringer, det är pappa som kommer och hämtar, det är hennes bästa vän som lyssnar på bekymmer. Med dem är hon oslagbar. Det är inte som på filmen. Den finns ingen superkille. Så är det bara.
Kommentarer
Trackback
