MariaCecilia

hemkommen.
förtillfället känner jag mig en aning borta.
jag kan inte påstå att det är gårdagsens fel, för jag känner mig (utan ironi) fit for fight!
Uppsala - Strängnäs gick något för fort idag. jag fick läsa sista kapitlet hemma.
nu är det gjort, Den utvalda är utläst.
senast jag läste ut en bok var fär några dagar sen.
Klaras nya häst.

den här var djupare, hårdare, lite skrämmande.
det fanns inga färger, inget ifrågasättande, ingen kunskap, ingenting.
det var endast minnen, minnen som endast en person i samhället visste om.
minnen som innan hans död skulle vidarbefodras.
jag insåg, tacksamheten att jag inte är ensam.
ensam med mina minnen.
kanske lite tack till massmedia som gör oss medvetna om världens orättvisor.
kanske lite tack till alla öron som får höra alla upplevelser.
kanske lite tack till kommunikation i all dess form. så att inget glöms bort.
mest tack till kärlek och upphetsning.
för där jag bor, i min värld finns inga piller.
inga piller man blir tvingad att ta för att slippa känna längtan efter någon annan
(även om det ibland skulle underlätta tankarna)